Vänsterpartiet har klart och tydligt, öppet och väldokumenterat, gjort upp med kommunismen och forna tiders okritiska försvar av stalinistiska diktaturer. Punkt slut!

Delis rotar i det gamla, i ett parti för snart ett halvt sekel sedan. Varför?

Det finns uppenbara svagheter i debattinlägget. För det första slarv med fakta. Ett exempel är när han påstår att VPK försvarade invasionen av Tjeckoslovakien. Partiet krävde faktiskt att Sverige i protest skulle frysa förbindelserna med Sovjet!

För det andra berörs endast utrikes relationer. Varför inga exempel på odemokratiska aktiviteter i inrikespolitiken? De lär vara svårt att finna några. Medlemmarna verkade i fackföreningar och folkrörelser. Partiet deltog som ”vänlig pådrivare” i välfärdsbygget – med reformer som konsekvent motarbetades av moderaterna.

Delis ser flisan i den andres öga, inte bjälken i det egna. Har den tendentiösa historieskrivningen med egna försyndelser att göra? Moderaterna har nämligen problem med sitt förflutna. Minns försöket att snygga till partiets image med lögner om att de drev på om rösträtten och var emot apartheid. Ett flagrant exempel på historieförfalskning…

Vänsterpartiet bildades 1917 i kampen för rösträtt och demokrati. Moderaternas föregångare Allmänna valmansförbundet bildades 1904 och var emot allmän och lika rösträtt. De goda krafterna segrade – 1921 hölls det första demokratiska riksdagsvalet. Högern ”accepterade en på laglig väg genomförd demokrati hellre än att riskera en revolution”, konstaterade Gunnar Heckscher.

Demokratin var svårsmält. Antidemokratiskt och fascistiskt tankegods flödade. Jarl Hjalmarsson, ansåg t ex att ”Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare, undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”.

Vänstern stod upp mot judehat och rasism – bland dåtidens moderater florerade antisemitismen. I en flyktingdebatt 1939 sade Fritiof Domö: ”Vi är lyckliga nog att inte ha något judeproblem här i landet, men vi måste akta oss för att få något sådant”. Ungdomsförbundet löpte linan ut och gick över till nazisterna …

Utrikespolitiskt har moderaterna alltid varit ett ytterkantsparti. Var fanns de i protesterna mot fascistregimerna i Portugal, Spanien och Grekland? Mot apartheid och militärdiktaturerna i Latinamerika? För frihetsprocessen i den tredje världen? Vietnamrörelsen?

De fanns på den andra sidan, traskande patrull bakom diktatursponsorer som Reagan och Thatcher, angrep befrielserörelser och ikonen Nelson Mandela, stödde ett vettlöst och katastrofalt Irakkrig.

I mars 1933 röstade högern och liberalerna i den tyska riksdagen för fullmaktslagen. Hitler gavs oinskränkt makt, diktaturen var ett faktum. Idag hotas demokratin åter av extremhögern. Här och nu lägger sig moderaterna dikt an ett parti med nazistiska rötter.

Därför angreppen på ett parti som inte finns, därför rotar Delis i det förgångna.

Högern skyr dagens socialistiska och demokratiska vänsterparti, som tar strid i samtidens stora och grundläggande problem – klyftorna, välfärden och klimatet.

Det är en skendebatt med uppenbart syfte – att legitimera samarbetet med SD.